Orkar fan inte. Allt är bara så jävla skit och mår så jävla dåligt så fort jag inte är med någon som får mig och tänka på annat. Sure mina föräldrar är skilda en hur fan kan man må så jävla dåligt av det? Get over it!
Det är fan det jobbigaste, att jag inte riktigt vet varför jag mår så dåligt alltså. Jag har väl vissa ursäkter som jag säger till mig själv att jag mår skit över men alla är så jävla dåliga och patetiska, man mår inte såhär över sånt. Jag har mått dåligt över saker utan att veta varför väldigt länge, har minnen från när jag var lite och grät och var ledsen men jag fatade verkligen inte varför jag var så ledsen. Oftast lät jag ingen se såklart men nån gång tror jag pappa tröstade mig och frågade vad det va som var fel typ over and over gain och jag visste ju inte. JAG HATTAR ATT INTE VETA. På riktigt. Det suger kuk och jag vill bara ha något "riktigt" att må dåligt över så att jag kan förstå mig själv och kan prata om det ordentligt eller bara må bra. Men neeeej livet funkar inte så.
Welcome to the real world honey, it sucks and then it sucks some more and you just gotta find a way to deal with it all!
Men om det inte går? Om man inte vet hur fan man ska hantera det och allt bara blir skit? Om man skär sig, gråter sig själv till sömns och håller allt inom sig hur fan gör man då? Va? Jag fattar inte... Jag vill bara, förstå
Jag önskar verkligen att jag kunde prata med folk, om det jag tycker är jobbigt alltså. Det.Går. Inte. Såfort jag får chansen så säger jag inte rikitgt det jag vill säga ändå. Jag säger små delar, halvor av allt jag verkligen känner. Sedan lyckas jag få dem att inte orka vänta utan vi pratar vidare om något annat. Och jag blir alltid lättad sammtidigt som jag blir så jävla ledsen inuti. För det känns om dem ger upp på något sätt. Fast jag vet att dem inte gör det men det känns som att dem inte riktigt orkar, som att det inte är värt att slösa tid på någon som inte kommer berätta något ändå. Och jag tycker nog så själv. Det är ett fucking mysterium att mina vänner ens vill vara med mig, att dem ens gillar mig. Att dem ens försöker.
Ibland vill jag nästan att någon ska "fråga ut mig", typ fråga om alla dem där sakerna som är jobbiga och fortsätta fråga tills jag verkligen berättar, att dem inte ska ge sig när jag inte riktigt berättar ibörjan. Att dem ska visa att dem verkligen bryr sig. Att dem verkligen vill förstå mig, vara där för mig och att dem inte tänker ge sig förens det är gjort på nått jävla sätt. Men sammtidigt vet jag inte vad jag skulle tycka om det när det väl hände. Jag vet inte hur jag skulle reagera. Kanske bara skulle tycka att det var jätte jobbigt och må sämmre.
Skulle jag verkligen klara den uppmärksammheten, alls blickar och frågor riktade mot mig(även om det bara var en person, skulle jag klara det?
skulle anntagligen börja gråta efter ett tag. Fyfan. Hatar att gråta inför folk så extremt sjukt jävla mycket usch usch usch usch usch fy faan. Det är nog nästan det som är jobbigast. Faktumet att jag anntagligen kommer börja gråta. Om jag skulle göra det skulle jag göra allt för att få det att sluta så snart som möjligt och då skulle jag ändå inte kunna säga något mer sen.
det här makes no fucking sense men orkar inte ens kolla igenom skiten blöh.
Har börjat titta på American horror story btw. Älskar Tate, fast han är en död psykopat typ. hoppas han är med i s 2. skjasdlöksjd allt känns så seriöst nu ellerhur? Klagar över att allt är såååå jobbigt och sen så bah AHS!! OMG TATE SÅÅ BRAA <333 ;******** Haaaaaaaaaaat.
Farwell my darlings!
